18/09/2015

Det där med att ställa upp för andra





Bilder från förra veckas lång-weekend på Gullholmen

För lite mer än en månad sedan skrev jag ett inlägg om hur glad jag är för att ha sådana fantastiska vänner som jag känner verkligen finns där och ställer upp för mig.

På väg ner mot västkusten förra veckan fick jag uppleva något nästan än mer imponerande – okända människor som ställer upp för en. Vi åkte från Stockholm med marginal och skulle hinna både hälsa på vänner i Linköping, äta middag längst vägen och handla på fastlandet på vägen till färjan. Vi hade verkligen gott om tid på oss. Efter ett par köer pga vägarbete kände jag, som körde, att tiden började dra ihop sig så jag bad om chaufförsbyte. Jag övningskör fortfarande och skulle sällan köra för fort, framför allt inte under stress. Toffe tog över och vi swishade fram på motorvägen i vår lånade A6a. Vi hade hunnit förbi vännerna i Linköping och skulle även hinna äta längst vägen men mat-shoppingen skulle vi nog stå över. Då helt plötsligt stannar trafiken helt framför oss, folk har lämnat sina platser i bilarna och står och pratar över biltaken. Scenen var som tagen från en Italiensk motorväg. Trafiknyheterna informerade oss om en omfattade trafikolycka bara ett par km längre fram på vägen. Vi såg en ambulanshelikopter lämna platsen och 3 vanliga ambulanser. Vi insåg att vi skulle missa sista färjan vilket så klart var irriterande men iom min egen olycksrädsla var jag otroligt glad att vi inte skulle varit 5 min snabbare och riskerat att vara inblandade i olyckan. Tänk vad slumpen avgör!

Vi började planera vår natt på fastlandet och kikade hotell i Göteborg och i olika delar av Orust. Men sen kom Toffe på den briljanta idén att skriva i Gullholmens facebook-grupp, förklara läget och se om någon skulle vara ute med privat båt efter kl 22 på kvällen, kanske inte jättetroligt men värt ett försök. Men, det hann knappt gå en halvtimme innan en man hör av sig och erbjuder sig att ta sin båt och komma över och hämta oss. Självklart tackar vi ja. När vi äntligen kom iväg så hann vi äta på vägen och sedan köra till hamnen där mannen väntade med sin gamla segelbåt. Jag var otroligt rörd av hans hjälpsamhet. Men inte nog med det så ringde det fler personer till oss längst vägen och erbjöd sovplats hemma hos dem på fastlandet eller båttransport. 

Dessa personer kanske inte är helt okända för Toffe och hans familj men frågan slog mig ändå, skulle jag själv ställa upp på samma sak? Hela slitjobbet att få loss och få igång en båt och puttra ut på det svarta havet sent på kvällen. Antagligen skulle jag inte det och jag tror att få av oss Stockholmare faktiskt skulle ställa upp så för en okänd person. Jag tycker nog allt att vi har något att lära från våra medmänniskor i andra, mindre stressiga och mindre egoistiska, delar av Sverige!

xoxo 

3 comments:

  1. Fina bilder och väldigt fint skrivet

    ReplyDelete
  2. Hittade det här gamla inlägget. Otroligt bra skrivet. Du är så go!

    ReplyDelete

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...